Aktuellt

Beethovens septett i Boccherinis sällskap

Lördag den 27 oktober kl 15 fylls Hjorthagskyrkan av Beethoven och Boccherini.

Ludwig van Beethovens septett i E-dur, 20 Opus, liknar till formen en serenad och är skrivet för klarinett, horn, fagott, violin, viola, cello och violone. Verket uruppfördes år 1800 och slog omedelbart igenom. Det blev enormt uppskattat, även i ett antal bearbetningar, och man kan se tydliga kopplingar från denna septett till Schuberts berömda oktett från 1824 och Berwalds septett från 1828 med exakt samma besättning. Redan 1805 uppfördes septetten i Stockholm, som första Beethovenverk i Sverige.

La Musica Notturna delle Strade di Madrid, skrev Luigi Boccherini ursprungligen för stråkkvintett. Stycket var ett försök att återskapa vad invånarna i den spanska huvudstaden kunde förvänta sig att höra varje natt: storkyrkans klämtande klocka, de blinda tiggarna, gatusångarna och slutligen nattvakten som rör sig genom staden. Detta är ett av de endast två stycken programmusik Luigi Boccherini skrev. Det publicerades inte förrän flera år efter hans död, delvis på grund av Boccherinis kommentar till sin förläggare att ”Verket är helt värdelöst, till och med löjligt, utanför Spanien eftersom publiken inte kan antas förstå dess betydelse eller artisterna inte kan spela det som det borde spelas.”

Nu kan du höra dessa två verk mötas i Hjorthagskyrkan. Välkommen!

Beethovens septett i Boccherinis sällskap Läs mer »

Pukor och trumpeter i krig och fred

Trumpeten hör till de äldsta musikinstrumenten och har spelats sedan åtminstone 1500 f.Kr. De tidigaste varianterna användes i militära och religiösa sammanhang, snarare än musicerande i dagens mening. Tillsammans med trumpeten utvecklades från 1400-talet pukorna till kavalleriets främsta instrument.

Barocken blev den gyllene eran för naturtrumpeten. Under denna period skrevs en mängd musik för ekvillibristiska trumpetare. Lully är den tidigaste kända kompositören som har pukor med i partituret. Många barockkompositörer följde sedan i hans spår. Naturtrumpeten var förhärskande ända in på 1800-talet. Det var inte förrän 1818 som patentansökan inlämnades för den ventilteknik som används i den moderna trumpeten. Symfonier av Mozart, Beethoven, och så sent som Brahms, spelades med andra ord fortfarande på naturtrumpeter.

På lördag får vi höra ett välklingande urval av mer och mindre känd musik för barocktrumpeter och -pukor. Med inte mindre än fyra trumpetsolister och en puksolist utlovas en glänsande, virtuos barockupplevelse. Välkommen!

Pukor och trumpeter i krig och fred Läs mer »

Höstens konserter i Hjorthagskyrkan

Välkommen till nya konserter med Drottningholms Barockensemble i musikserien Musikscen Engelbrekt/Hjorthagen! Denna höst bjuds två konserter av skilda slag. Lördagen den 15 september hörs full barockensemble med bleckblås och pukor i ett program med betoning på barockens mer eller mindre kända mästare. Lördagen den 27 oktober blir det kammarkonsert med två verkliga pärlor från 1700-talets slut. Läs mer här. Boka in datumen redan nu!

Höstens konserter i Hjorthagskyrkan Läs mer »

Sommarnattskonsert på Nationalmuseum

Onsdagen den 13 juni gästar Drottningholms Barockensemble Nationalmuseum och dess konsertserie Sommarnattskonserter 2012, där Nationalmuseums trapphall fylls av vacker musik under tre onsdagskvällar och en torsdagskväll i sommar. Konserterna arrangeras i samarbete med klarinettisten Staffan Mårtensson, som också är gästsolist med Drottningholms Barockensemble i onsdagskvällens konsert. På programmet står bl.a. en kvartett i D-dur för klarinett, violin, viola och cello av Bernhard Henric Crusell, som var försteklarinettist i Hovkapellet i Stockholm 1793–1833. Vi får även höra den sprudlande programmusiken i violinkonserterna ”La primavera” (Våren) och ”L´estate” (Sommaren) ur Vivaldis ”Le quattro stagioni” (Årstiderna), med Drottningholms Barockensembles egen Nils-Erik Sparf som violinsolist. Läs mer om onsdagens konsert här.

Sommarnattskonsert på Nationalmuseum Läs mer »

Tidens triumf i Hjorthagskyrkan

Helena EkLördagen den 5 maj välkomnar Drottningholms Barockensemble sopranen Helena Ek till ett program där musik ur bl. a. Händels ”Il Trionfo del Tempo” blandas med fransk barockmusik av Clerambault och Rameau. Ett gnistrande barockpotpurri där delar av Händels allegoriska spel om tiden som övervinner allt blandas med ett concerto grosso för två violiner, sånger av Clerambault, samt ett pärlband av musik ur Rameaus ”Hippolyte et Aricie”, ”Pygmalion” och ”Les Indes Galantes”. Kanske kärleken övervinner tiden ändå?

Helena Ek är en välkänd sångerska,  framför allt inriktad på barock- och renässansmusik. Hon har framträtt med en mängd grupper och egna produktioner internationellt och i Sverige.  Läs mer om Helena på www.helenaek.com. Konsertprogrammet hittar du här.

Tidens triumf i Hjorthagskyrkan Läs mer »

”En seger för Olaus Petri och det hängivna arbetet”

I en recension från 7 april ger Nerikes Allehanda högsta betyg åt framförandet av Bachs Matteuspassion i Olaus Petri:

”Patrik Sandin, Kristus, Marcel Beekman, evangelist, Anna-Sofia gahnfelt och Anna Wikblom, sopraner, Annika Hudak, alt, Örjan Hartveit, bas. Olaus Petri Vocalis, barn och ungdomar ur Olaus Petri församlings körer. Drottningholms Barockensemble, konsertmästare: Nils-Erik Sparf. Dirigent: Mats Bertilsson.

Ja, listan på medverkande skulle med lätthet kunna fylla hela recensionsutrymmet. Dessutom tog Bach själv en stor del av platsen. Man kunde ana hans skugga genom vårkvällens ljus som föll genom kyrkfönstren. Vilket sagolikt framförande. Av en fantastisk musik!

Jag har lyssnat på Matteuspassionen genom mina högtalare men har aldrig hört detta mastodontiska stycke i verkligheten. Efter 3,5 timmar var jag, en lagom hednisk recensent, färdig att knäfalla framför altaret. Jag vet inte hur jag skall hitta ord… Bach får hjälp med konststycket att få mig att förstå frälsningens innersta mening. Efter dagar med genomlyssning beslutade jag mig för att gå och möta verket med den enkla frågan: berör detta mig eller inte? Släppa det musikaliska finliret, se och höra om denna tidernas mest uttjatade historia lyckas fånga mig. I det här fallet med undret, uppståndelsen, endast underförstådd.

Matteuspassionen är bara lidandet, en tung väg kantad av blod och svek. Men framförd och skapad med insikten om vårt gemensamma ansvar. Kören Vocalis är en lysande amatörkör ur vars varma famn det stiger solister som Gahnfelt och Wikblom som orädda äntrar den tomma platsen efter Dame Emma KIrkby, som skulle ha sjungit sopranstämman men ligger sjuk hemma i England. Två olika temperament, två röster – om än en nödlösning så fungerade det förvånansvärt bra. Hela kören visar sig vara fylld av strålande solister.

Jag upplever att uppsättningen lyckas sätta kören i främsta rummet. Vocalis lyser och strålar av lycka och närvaro, välfraserade och tydliga. Med en tyska som skulle platsa i en högre språkkurs, inget slarv i stämmor – någon gång viskande, ibland jublande. Men varje ton känns ärlig. Jag måste lyfta fram Vocalis som fått förstärkning av ungdomar och barn. Det är omsorgen om dem som lyfter stycket till ett spel om Envar, om vårt gemensamma ansvar.

De professionella solisterna får ursäkta men detta är en seger för Olaus Petri och det hängivna arbete kör, dirigent och församling gjort med entusiasm och stort hjärta. Naturligtvis skulle jag kunna skriva spaltmeter om orkestern och de lysande solisterna, men nöjer mig med att spara utrymmet för de som var värdar för skärtorsdagens under.Som prästen önskade i inledningsbönen ’Må Bach och hans musik fylla era hjärtan’. Det är fullbordat!”

Mats-Arne Larsson

”En seger för Olaus Petri och det hängivna arbetet” Läs mer »

Italiensk fiolfrossa!

De italienska fiolbyggarna, bl.a. Stradivarius, utvecklade under 1600- och 1700-talen violinen till att bli större och ljudstarkare. Allt för att kunna spegla de stora känslorna. Den italienska barockmusiken rymmer lidelse, djärv virtuositet, intensitet och temperament. Kompositörerna Veracini, Tartini och Vivaldi är några av dess mästare. Alla tre var dessutom virituosa violinister och det är lätt att tänka sig att det fanns en viss rivalitet dem emellan. Legenden förtäljer att Tartini, efter att ha hört Veracini spela, blev så missnöjd med sin egen förmåga att han låste in sig på sin kammare för att ”i lugn och ro” arbeta på sin stråkteknik. Medicinen måtte ha gjort verkan, då Veracini senare blev vida berömd för sitt spel och elever från Europas alla hörn strömmade till hans skola. Även Vivaldi var en mycket skicklig musiker och från 24 års ålder även en framgångsrik lärare. Ett bevarat omdöme lyder: ”Det är föga troligt att någon någonsin spelat eller någonsin kommer att spela med liknande manér”. På lördag får dessa tre maestri mötas i Hjorthagskyrkan. Varmt välkommen till Musikscen: Hjorthagen!

Italiensk fiolfrossa! Läs mer »

”40-årsfirande med lekfull barockklang”

Recension Svenska Dagbladet 14 november 2011:

”Nils Erik Sparf, Drottningholms Barockensemble och Berwaldhallen bildade en lyckad kombination när ensemblen i söndags firade sitt 40-årsjubileum. Akustiken bar fram barockmusikens typiskt ljusa och relativt ljudsvaga klang.

Drottningholmsteatern är en naturlig spelplats för stiltrogna föreställningar, och ett tidigt exempel härpå är den dåvarande balettchefen Mary Skeapings balett Den fångne Cupido (text Stiernhielm, musik Purcell) skapad för den brittiska drottningens Sverigebesök 1956. 
1970 införde Arnold Östman tidstrogna instrument i sin uppsättning av Don Giovanni, och 1971 grundade altviolinisten Lars Brolin Drottningholmsteaterns Barockensemble. Orkestern blev snabbt erkänd och inbjöds av Jean-Claude Malgoire till Frankrike för att lära fransmännen hur man spelar Vivaldi. Ett sjuttiotal skivinspelningar med ett antal dirigenter och solister av världsklass har befäst deras rykte som en av de främsta ensemblerna inom barockmusiken.

Programmet bestod naturligtvis helt av barockmusik, och det blev ett flott utförande av uvertyren i Bachs orkestersvit nr 4. I övriga satser kombinerades ofta lekfullhet och känsla i det alerta spelet. Nils Erik Sparf utförde solostämman i Tartinis violinkonsert nr 4 med spets och energi, men kunde ha släppt det ortodoxa och inkluderat mer vibrato i sitt spel. Regelverket tål nog att tänjas på emellanåt.

Ett sprudlande utförande av Vivaldis konsert för två flöjter, stråkar och continuo RV 533, följde. Imponerande flöjtspel av Olle Torssander och Björg Ollén, den senare ensemblemedlem sedan 1986. I largosatsen, i kammarformat med endast de två solisterna och continuo, kändes de ljuva flöjtklangerna särdeles intima.

Georg Friedrich Händel eller Johan Helmich Roman var rubriken för det följande verket. I Romansamlingen i Statens Musikbibliotek finns en Roman tillskriven Concerto Grosso som kunde vara av Händel. Åtminstone enligt Björn Gäfvert, som svarade för ett säkert utförande av orgelstämman. Men Händel kunde ha smittat Roman med stilgrepp, de befann sig ju nära varandra under en tid i London. Och musiken kändes på en del ställen rätt enkel.

Säkert är dock att Drottningholmsmusiken, ur vilken utdrag avslutade denna givande konsert, faktiskt är av den svenske Händel, Johan Helmich Roman.”

”40-årsfirande med lekfull barockklang” Läs mer »