Aktuellt

De italienska fiolbyggarna, bl.a. Stradivarius, utvecklade under 1600- och 1700-talen violinen till att bli större och ljudstarkare. Allt för att kunna spegla de stora känslorna. Den italienska barockmusiken rymmer lidelse, djärv virtuositet, intensitet och temperament. Kompositörerna Veracini, Tartini och Vivaldi är några av dess mästare. Alla tre var dessutom virituosa violinister och det är lätt att tänka sig att det fanns en viss rivalitet dem emellan. Legenden förtäljer att Tartini, efter att ha hört Veracini spela, blev så missnöjd med sin egen förmåga att han låste in sig på sin kammare för att ”i lugn och ro” arbeta på sin stråkteknik. Medicinen måtte ha gjort verkan, då Veracini senare blev vida berömd för sitt spel och elever från Europas alla hörn strömmade till hans skola. Även Vivaldi var en mycket skicklig musiker och från 24 års ålder även en framgångsrik lärare. Ett bevarat omdöme lyder: ”Det är föga troligt att någon någonsin spelat eller någonsin kommer att spela med liknande manér”. På lördag får dessa tre maestri mötas i Hjorthagskyrkan. Varmt välkommen till Musikscen: Hjorthagen!

Den inledande jubileumskonserten hösten 2011 med den italienske barockoboisten Alfredo Bernardini spelades även den in av Sveriges Radio. Konserten sändes i programmet P2 Live Klassiskt den 28 december. För dig som missade utsändningen finns den att höra på Sveriges Radios webb fram till den 26 januari. Klicka här för direktlänk!

Drottningholms Barockensembles konsert i Berwaldhallen den 13 november spelades in och sändes i P2 Live Klassiskt torsdagen den 17 november. För dig som vill lyssna i efterhand finns konserten i sin helhet på Sveriges Radios webbsida fram till den 17 december 2011. Klicka här för direktlänk till webbradion!

Recension Svenska Dagbladet 14 november 2011:

”Nils Erik Sparf, Drottningholms Barockensemble och Berwaldhallen bildade en lyckad kombination när ensemblen i söndags firade sitt 40-årsjubileum. Akustiken bar fram barockmusikens typiskt ljusa och relativt ljudsvaga klang.

Drottningholmsteatern är en naturlig spelplats för stiltrogna föreställningar, och ett tidigt exempel härpå är den dåvarande balettchefen Mary Skeapings balett Den fångne Cupido (text Stiernhielm, musik Purcell) skapad för den brittiska drottningens Sverigebesök 1956. 
1970 införde Arnold Östman tidstrogna instrument i sin uppsättning av Don Giovanni, och 1971 grundade altviolinisten Lars Brolin Drottningholmsteaterns Barockensemble. Orkestern blev snabbt erkänd och inbjöds av Jean-Claude Malgoire till Frankrike för att lära fransmännen hur man spelar Vivaldi. Ett sjuttiotal skivinspelningar med ett antal dirigenter och solister av världsklass har befäst deras rykte som en av de främsta ensemblerna inom barockmusiken.

Programmet bestod naturligtvis helt av barockmusik, och det blev ett flott utförande av uvertyren i Bachs orkestersvit nr 4. I övriga satser kombinerades ofta lekfullhet och känsla i det alerta spelet. Nils Erik Sparf utförde solostämman i Tartinis violinkonsert nr 4 med spets och energi, men kunde ha släppt det ortodoxa och inkluderat mer vibrato i sitt spel. Regelverket tål nog att tänjas på emellanåt.

Ett sprudlande utförande av Vivaldis konsert för två flöjter, stråkar och continuo RV 533, följde. Imponerande flöjtspel av Olle Torssander och Björg Ollén, den senare ensemblemedlem sedan 1986. I largosatsen, i kammarformat med endast de två solisterna och continuo, kändes de ljuva flöjtklangerna särdeles intima.

Georg Friedrich Händel eller Johan Helmich Roman var rubriken för det följande verket. I Romansamlingen i Statens Musikbibliotek finns en Roman tillskriven Concerto Grosso som kunde vara av Händel. Åtminstone enligt Björn Gäfvert, som svarade för ett säkert utförande av orgelstämman. Men Händel kunde ha smittat Roman med stilgrepp, de befann sig ju nära varandra under en tid i London. Och musiken kändes på en del ställen rätt enkel.

Säkert är dock att Drottningholmsmusiken, ur vilken utdrag avslutade denna givande konsert, faktiskt är av den svenske Händel, Johan Helmich Roman.”

Jubileumssäsongen 2011 avslutas med en Grand Final i Berwaldhallen på söndag den 13 november. Programmet är en svulstig barockexposé med några av barockens verkliga giganter: Bach, Vivaldi, Händel och Tartini. Som solister hörs flera medlemmar ur Drottningholms Barockensemble, nämligen Nils-Erik Sparf (violin), Björn Gäfvert (orgel), Olle Torssander (traversflöjt) och Björg Ollén (traversflöjt). Biljetter kan köpas via Sveriges Radios hemsida. Afternoon tea serveras före konserten.

I det andra konsertprogrammet i vårt 40-årsjubileum bjuder vi på en fanfar över fyra decennier, från 1600-talskompositören Rebel till ett uruppförande av nutida Carl Unander Scharin.

Stycket ”The Eternal Body of Man is the imagination – a time capsule” är ett beställningsverk direkt för Drottningholms Barockensembles 40-årsjubileum, med stöd av Statens Kulturråd. Inspirationen har Carl Unander Scharin hämtat från rymdsonden Voyager II som skickades ut ur Solsystemet på 1970-talet, innehållande ”The Golden Record” – en guldpläterad LP-skiva som ska kunna spelas av en eventuell avlägsen civilisation med den medföljande grammofonen. Titeln kommer från en rad av poeten, mystikern och konstnären William Blake (1757-1827). Verket har tre delar, som följer tankebanan från jordeytan, via avfärden, till konstens luftiga rymd.

”Mänskligheten har många gånger återvänt till tanken om en tidskapsel, drömmen om att kommunicera från en tid till en annan. På sätt och vis är varje bok, varje konstverk, varje artefakt en ’Time Capsule’. I verket The Eternal Body of Man is the imagination, vill jag med de gamla instrumenten kommunicera med nutiden, och därmed med framtiden. Verket är tänkt som en fanfar som famlar över tid och rum” berättar Carl Unander Scharin, som även kommer dirigera stycket vid uruppförandet i Engelbrektskyrkan.

Välkommen att fira med oss! Läs mer om konsertprogrammet här.

Den berömde barockoboisten Alfredo Bernardini framträder regelbundet som barockoboist med de främsta ensemblerna inom tidig musik-området, såsom Hesperion XX, le Concert Des Nations, la Petite Bande, Freiburger Barockorchester, The English Concert, Bach Collegium Japan och the Amsterdam Baroque Orchestra. Han har turnerat världen över och har medverkat på ett stort antal prisbelönta inspelningar. Utöver sin karriär som oboist och dirigent har Bernardini även gjort sig känd som forskare inom träblåsinstrumentens historia. På lördag den 17 september gästar oboisten Alfredo Bernadini Drottningholms Barockensemble i jubileumsprogrammet Les gôuts réunis, de förenade smakerna, i Hjorthagskyrkan, Stockholm. Söndagen den 18 september spelas programmet även i Olaus Petri kyrka i Örebro. Bernadini medverkar som dirigent i programmet, som innehåller musik av både fransk och italiensk härkomst, men även som oboesolist i Albinonis oboekonsert i d-moll.

I år är det 40 år sedan altviolinisten Lars Brolin startade Drottningholms Barockensemble i syfte att framföra 1600- och 1700-tals musik på tidstrogna instrument. Detta firar vi med jubileumskonserter under hösten 2011. I september gästar den berömde oboisten och dirigenten Alfredo Bernardini ensemblen, i september uruppförs Carl Unander Scharins stycke ”Time Capsule”, specialskrivet för DBE:s 40-årsjubileum och i november stundar stor jubileumsavslutning med radioutsändning i Berwaldhallen. Läs mer här.

Den 17 maj 2011 framträder Drottningholms Barockensemble tillsammans med sopranen Barbara Hendricks på Teatro Gayarre i spanska Pamplona. Programmet består av utdrag från operor av Händel och Purcell, bland annat Purcells The Fairy Queen samt Händels Giulio Cesare och Radamisto. Drottningholms Barockensemble har de senaste åren turnerat med Barbara Hendricks vid ett flertal tillfällen i Frankrike, Marocko och Japan.

I påskveckan, måndag 18 april kl 19 i Hjorthagskyrkan och långfredag 22 april kl 14 i Brännkyrka kyrka, gör Drottningholms Barockensemble och sångensemblen Polyhymnia, med Love Bergman som dirigent, en tolkning av Johannespassionen med sceniska inslag. Regissören Ditte Hammar vill på detta sätt förstärka och förtydliga passionsdramat. Berättelsen om Jesus antar formen av en rättegång eller ett förhör och kören blir i detta sammanhang både vittnen och misstänkta. För vem dödade egentligen Jesus? Var det folkmassan som krävde hans död? Var det Pilatus som förkunnade domen? Var det soldaterna som spikade upp honom på korset? Eller var det alla vi andra, åskådarna som passivt stod bredvid och lät allt hända?